Att göra bivaxljus är ett gammalt hantverk. I kloster och kyrkor brann vaxljusen.

Bina gör jobbet. De samlar flitigt och bygger på vaxet i kupan. Där förvarar bina sin honung. Sen skördas vaxkakorna, slungas och ger nyttig honung. Vaxet till ljusen är bivax, som är rensat från honung, smält och använt igen.

En ren biprodukt.

En ljus historia

Långt innan stearin och paraffin började användas för att

stöpa ljus, så ville förstås alla ha ljus hemma.

Har det gått upp en talgdank för dig?

Helt plötsligt har du kommit till klarhet, förstått ett sammanhang eller sett en lösning på ett problem. Det tänds ett ljus.

En talgdank var helt enkelt ett ljus som gjorts på fett efter slakten. Allt fett togs tillvara och kokades. Men kvalitén var inte lysande. Talgljusen stank, verkligen osade, och sotade ner.

I kyrkorna och klostren användes hellre vaxljus, dvs ljus där vaxet kom från bikupan. Bivaxljusen blev så populära, så den främsta anledningen till att bin började hållas som husdjur under medeltiden, var den stora efterfrågan på deras vax. De brann med klar låga och långsamt. Bivax var oerhört populärt som material för tillverkning av ljus till kyrkorna under medeltiden.

Stearinet började inte användas till ljus förrän år 1818 och innehåller bland annat animaliskt fett (från djur). Idag kallas ofta paraffinljus även för stearinljus. Fast det är fel. Paraffin kommer främst från petroleum (råolja).

Ett rent hantverk

Bivaxljus tillverkas genom att en vaxkaka rullas runt en veke. Det är en modernare variant på den gamla metoden att gjuta vaxljus. Men även gjutning används idag. Bivaxljus är ett hantverk, ligger inte på snabbköpets hylla. Utan hittas främst på t ex hantverksmässor och julmarknader.

PS. En gnutta färg är tillsatt i bivaxet som används till vaxljus idag. Detta för att ljusen ska hålla färgen och inte blekna och bli gråa.